Välkommen till mitt sista inlägg i VFU-bloggen, det finns mycket att säga och mycket som kanske borde förbli osagt. Det har väl inte varit någon hemlighet att jag inte känt mig riktigt tillfreds med praktiken på StEriks, i detta inlägg ska jag delvis försöka reda ut varför. Ingen idé att gråta över spilld mjölk, det som är gjort är gjort och jag kan inte backa bandet men jag kan lära mig utav den gånga perioden och försöka få syn på vad jag kan ha lärt mig och tar med mig därifrån. Jag kommer även att göra avstamp med hjälp av stödfrågorna vi fick.

Vad fungerade bra för mig som lärare? Ja det kan man fråga sig, det rådde nämligen delade meningar om vad en lärarkandidat ska pyssla med under sin praktik. Enligt vissa skulle kandidaten vara mer passiv, se på och betrakta verksamheten, auskultera, och kanske hålla i en till två lektioner. Jag själv tyckte jag va ute i relativt god tid, inte flera månader i förväg kanske, men hade jag vetat att det skulle bli som det blev hade jag varit tvungen att ligga på redan ett halvår i förväg minst. Det var väldigt svårt att hitta ”luckor” i schemat för mig att ta plats inom.

Planeringen för terminen var mer eller mindre redan spikad sen långt tillbaka och det enda spelrum som kunde erbjudas mig var att hålla i introduktioner i en uppgift som redan var planerad. Men jag formulerade i alla fall ett lektionsupplägg och satte min prägel på uppgiften. Jag tyckte att introducera uppgiften gick bra, eleverna förstod uppgiften och de flesta satte igång med arbetet och rådfrågade mig om hjälp och tips. Uppgiften var att i grupp skapa en reklamkampanj, men vissa hade svårt att jobba i grupp. Flera av dessa elever är ganska starka individualister och vill ogärna kompromissa, varpå jag förklarade att en del av uppgiften var just att klara av att jobba i grupp, dels för att de var ovana vid det men även för att i livet utanför skolan kommer de vare sig de vill eller inte få jobba i grupp i olika sammanhang.

Detta var ju lektionen då jag skulle filmas, dessvärre fungerade det inte alls och vad som egentligen hände bakom kameran där min handledare stod vet jag inte och det spelar inte längre någon roll, för det blev inget material.
Men min handledare tyckte sista dagen att vi kunde ju ta om introduktionen av uppgiften, utan elever för dom hade ju ändå inte synts i bild. Jag var föga intresserad av det förslaget.
Hur som helst, det som jag tror fungerar bra för mig som lärare är att jag har lätt att diskutera och kommunicera med eleverna även om tonåringar ibland känns som utomjordingar, men jag kommer alltför väl ihåg själv hur jag var i den åldern, kanske därav jag kan relatera till dem och få dem att förstå vad jag säger och menar.
Vad skulle jag då behöva utveckla hos mig själv som blivande lärare? Att vara mer konsekvent och känna mer trygghet inför nya klasser och uppgifter och framför allt att komma i tid! Det blev inte bättre av att min handledare kunde snacka bort tiden och komma 20 minuter försenat till sina egna lektioner. Jag ska försöka att inte at efter detta beteende.
Resultatet av elevernas ansträngningar har jag inte fått ta del av ännu, uppgiften är inte färdig och det lär dröja innan den kan slutföras, för allt från nationella prov, slutuställningar och studentskivor kommer emellan och lektionstillfällena faller bort som dominobrickor. Men vad jag kunde tycka min ana fanns det flera flitiga och ambitiösa elever, medan vissa grabbar var mer intresserade av att busa än jobba.

Om jag fick chansen att göra om allt igen, skulle jag till att börja med ha lyssnat på min magkänsla och inte tagit praktikplatsen på StEriks utan återvänt till Lindeskolan i Lindesberg, för när det väl kom till kritan och det av dags för praktik såg hela livssituationen annorlunda ut och jag stod och vägde mellan att återvända till en tryggare och mer bekant miljö eller kasta mig in i något nytt. Det fungerade väl sådär, hälsotillståndet var inte särskilt bra och jag har väl sammanlagt varit sjuk en vecka, men vad ska man göra? Ibland går inte livet som man tänkt sig och inte vfu heller.